Jag svalde och skakade svagt på huvudet. Det kunde inte vara sant, det som absolut inte fick hända, hade hänt. Men varför? Visst hade det varit ovanligt lite folk ute på stan just den dagen.. Eller?
Jag kände hur jag började må illa och reste mig tvärt upp och sprang allt vad jag orkade mot toaletten på cafeét. Väl där inne, kom hela min frukost upp igen. Det kunde verkligen inte bli värre än vad det var just nu.

---

Jag suckade utmattat och sjönk ihop på golvet inne på toaletten med händerna för ansiktet. Jag kunde fortfarande inte fatta hur det kunde ha hänt. Så mycket hade vi väl inte skyltat med det? Och förresten så var vi inte ens ihop än, tror jag.
Jag bröt ihop och snart grät jag och snyftade helt okontrollerat. Jag brydde mig inte om någon hörde mig, det ända jag kunde tänka på var alla konsekvenser detta kunde få, och inte för mig, utan för killarna. Jag hade säkert förstört allting nu, som vanligt.

Efter kanske 5 minuter hörde jag hur det knackade på dörren. Jag svalde och höll andan för en stund.
"Maya? Are you there?" Det högg till i bröstet, och jag snyftade till när jag hörde Nialls röst. Varför var han ens kvar? Han borde ha lämnat mig här för länge sen, som den patetiska nolla jag var.
"I'm coming in" Jag hörde hur dörren öppnades och fotsteg som närmade sig där jag satt. Plötsligt stannade han och fick på nåt sätt upp dörren till toalettbåset. Han satte sig ner bredvid mig och slog armarna om mig i en tröstande kram.
"I'm so sorry Maya, I didn't wanted this to happen. I should have listend to Liam when he told about the paps, I'm sorry.." Jag svalde och drog ett djupt andetag.
"Don't be sorry, it's my fault too..."
"Niall, can I tell you something? It's a really wierd thing, and I understand if you want to go and leave me cause' i'm so wierd, but when i'm with you, it feels like all my problems are gone, I feel complete when i'm with you. I think... I think that i'm about to fall in love with you.." Jag var förvånad att jag ens kunde prata i det här tillståndet, och krånglade mig försiktigt ur Nialls kram och den obekväma ställning vi hamnat i. Jag satte mig ner bredvid honom och lutade mitt huvud mot hans axel och han la tillbaka sin arm runt mina axlar. Det kändes tryggt att sitta där med honom.
Vi satt tysta en stund och efter ett tag kände jag hur oron för bilden, rykterna, kaoset som den hade skapat, började avta en aning. Niall satt tyst bredvid mig, och strök mig tröstande på armen. Det verkade som att han tänkte på vad jag nyss hade sagt, för vi satt där en lång stund, innan han tog till orda igen.
"It's not wierd at all, and no, I don't want to leave you. You remember what I said to you yesterday? I've never felt the same way by looking at someone, then think about what will happen when I get to know the person?" Han log snett och såg på mig med sina grå blå, snälla ögon. Ett leende växte sig bredare på mina läppar och jag kramade hans arm.
"So, what do you think we should do? Shall we take it slowly or.. confirm the picture right away? I'm really confused right now so.." Jag såg försiktigt på honom och bet mig i läppen. Han var tyst en stund innan han log och tittade in i mina ögon.
"I think we should take it easy, for a beginning, and then we'll see what's happen, ok?" Jag nickade och log brett.
"Come on now, let's get out of here, I have a perfect idea that will cheer you up a bit" Han log lurigt och tog min hand och hjälpte mig upp från golvet. Jag gav mig själv en blick i speglen och spärrade upp ögonen i chock. Mina ögon och näsa var röd efter att jag gråtit och håret var rufsigt. Jag såg ut som ett troll. Niall brast ut i skratt åt min chockade min och lämnade mig sedan på toaletten.

Jag tvättade snabbt av mitt ansikte och fixade till håret så att det såg någolunda snyggt ut i alla fall. Sedan drog jag ett djupt andetag och gick ut till Niall igen. Han satt vid vårat bord och knappade på sin mobil. När jag kom mot honom höjde han huvudet och log svagt mot mig.
"Guess where we are going in... 6 hours?" Han flinade och såg på mitt förvirrade ansikte. Jag tänkte en stund och skakade sedan oförstående på huvudet.
"Niall, come on! Tell me!" Jag satte mig ner och tittade nyfiket på honom. Jag undrade vad han hade hittat på.
"Haha, you'll see when it's time" Han log lurigt och tittade på mig igen. Vi bestämde oss sen för att vi var klara här, och lämnade strax efter caféet. Resten av dagen gick vi runt inne i stan och pratade om allt mellan himmel och jord. Vi stannade på ett ställe och köpte glass, och jag fick även en massa roliga bilder på mig och Niall och även bilder på staden. Det var en perfekt dag,  det var klarblå himmel och strålande sol. Jag log när jag kände en svag vindpust som fläktade skönt i värmen. Det kunde inte bli mer perfekt än såhär.


(Bilden är fotad av mig, så ge cred om ni lånar!)

När klockan närmade sig halv 7, och det hade börjat skymma en aning, märkte jag att vi hade börjat närma oss London Eye. Jag såg upp på det stora pariserhjulet, och kände hur det pirrade till i magen. Var det det här han hade tänkt? Jag log brett och såg på Niall, som tittade på mig och log.
"You said you liked heights, so I thought that we could visit London Eye and buy a ride with it" Han tittade undrande på mig och nickade sedan mot London Eye. Han flinade svagt när jag nickade upphetsat och såg med tindrande ögon på hjulet. Jag hade alltid älskat höjder, varför visste ingen, inte ens jag själv.
"Thank you Niall, this is the best surprise ever!" Jag log och gav honom en kram, utan att märka de fem tjejerna som gick förbi oss.
"Come on, i'm sure we will get our own cart if we hurry" Han tog min hand och drog med mig mot kön.

Det gick snabbt och smidigt för oss att ta oss in, det var inte speciellt mycket folk faktiskt, vilket gjorde mig förvånad eftersom det var den här tiden på året det var som mest turister i London.
Jag log och satte mig på bänkarna som var i mitten och Niall satte sig bredvid mig och granskade mig med road blick. Jag var så upphetsad att jag nästan studsade där jag satt. Sommarkvällen hade gjort sig påmind, och när vi kommit upp en bit reste vi oss upp och tittade ut över London. Det var så vackert, och solnedgången vid horisonten gjorde det hela 10 gånger bättre. 

Efter en stund var vi högst upp, och nu kunde man se hela London. Det var inte förrens nu jag insåg hur stor staden egentligen var, den sträckte sig flera mil åt alla håll. Niall stod precis bredvid mig och pekade och berättade om vad allt som vi såg var för något. Jag log och lyssnade noga. Jag älskade att höra hans röst, och bara känna hans närhet. Jag vände mig om och såg in i hans ögon. Vi stod helt tysta, och bara tittade på varandra. Ingenting kunde förstöra det här ögonblicket. Det kändes precis som i en romantisk film, som en av de där kyss scenerna. Jag log lyckligt och lutade huvudet mot Nialls axel och en rysning gick genom kroppen då han slog armarna runt min midja i en kram.
"I really looking forward get to know you better" visakde han och jag kände hans andedräkt mot min kind. Jag rodnade svagt och stängde ögonen. Jag ville att den här stunden aldrig skulle ta slut.

---

Whohoo, jag är på G igen! lol, nä, men här är ännu ett kapitel. Lämna gärna en kommentar om ni ändå är in och läser :)

/Marre