Everything about you - kapitel 3
Det tog ett tag innan jag reagerade och fick tillbaka talförmågan. Killarna som stod framför mig verkade vara i min egen ålder, och de såg verkligen inte ut som några "newbies". Jag svalde och harklade mig tyst.
"Hello miss, is Mr Brown home?" En av killarna, som hade lockigt, brunt hår, log och blinkade till mig.
"Ehm, yeah, he is. I think he's in the studio and... cleaning up or something. You guys must be his clients? He told us that you were coming today" Killarna nickade och jag kunde höra svaga "ja" och "mm" från dem. Jag log svagt mot dem och kom på mig själv med att bara stå där och titta på dem igen.
"Omg, please come in, it doesn't feel right to let you stand out here and freeze" Jag öppnade dörren helt, och alla fem klev in i hallen bakom mig. Jag granskade dem medan de tjoade och svamlade med varandra. Min blick fastnade extra länge på en av killarna, han hade blont hår och blåa ögon.
Plötsligt kom Joe upp ur källaren, och han sken genast upp när han fick syn på killarna.
"Oh, there you are guys. I can see that you alredy have met my stepdaughter Maya? She and her mom, my wife Helen, are swedish" Jag log och tittade på killarna igen, som sken upp när han sa att jag var svensk.
"Yes, we have. And she's a real beauty" Killen med lockarna blinkade mot mig igen och presenterade sig som Harry. De andras namn var Zayn, Niall, Louis och Liam. Jag kunde inte riktigt komma ihåg vem som var vem, men det kvittade. De var lika charmiga hela högen.
"So, you're from Sweden? That's cool, we love Sweden" sa killen med brunt hår och snelugg. Jag tror det var han som var Louis.
"Yeah, Stockholm is awsome!" fyllde killen med blont hår i och garvade. Han var irländare, och hade världens gulligaste leende och sötaste skratt. Jag log blygt mot honom och fäste sedan blicken på killen med utländskt utseende. Zayn. Han och den sista killen, Liam, verkade vara de allvarliga i gruppen, och de stod bara där och tittade på mig, på Joe och de andra killarna. De sa inte så mycket, eller åtminstone inte lika mycket som de andra.
"Maya, do you know where your mom is?" Joe såg frågande på mig när jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet.
"I think she's sleeping. She was pretty tired after the flight" Jag gäspade och gick sedan tillbaka in till köket. Faktum var att jag också var ganska trött. Jag drack snabbt upp min mjölk och stoppade in glaset i diskmaskinen. Plötsligt kände jag ett par händer för mina ögon, och nån som stod bakom mig.
"Hmm.. who is it?" Jag log och stannade upp.
"You have to guess..." Jag funderade en stund och log sedan brett.
"Is it Harry?" Personen tog undan händerna och när jag vände mig om så stod rätt och riktigt Harry, Liam och Niall, den blonda killen, bakom mig och flinade svagt.
"You were actually wrong there... It was Nialler who stood behind you, but it was I who talked" Liam log snett och blinkade mot mig. Jag skakade på huvudet och började gå upp för trappan till mitt rum.
"It was nice meeting you guys, but I have to get some sleep. See you later!" Jag log brett när de genast började ropa och låtsasgråta efter mig. De verkade vara ganska sköna killar ändå.
Någon timme senare, vaknade jag av att jag hörde något, eller någon precis utanför min dörr. Jag såg mig yrvaket omkring i rummet, och kom sedan på var jag var nånstans. I London, i mitt nya rum. Inte hemma i Sverige. Jag gäspade och drog handen genom håret. Vad var det som lät? Jag släpade fötterna fram till dörren, och till min förvåning så stod Niall och Harry utanför min dörr och sjöng. Jag tittade frågande på dem och gnuggade mig i ögonen. Jag såg säkert ut som ett monster, med all mascara utkletat i ansiktet och håret som ett fågelbo.
"How long have you been here?" Jag gäspade igen och log trött när killarna började småskratta åt mig.
"For maybe 5 hours. Helen invited us to dinner, and she sent us up to tell you that it's ready in half an hour" Harry log och tittade på mig. Hade jag sovit i 5 timmar?! Jag tog upp min mobil och kollade mig i skärmen hur jag såg ut, och det var inte en vacker syn. Jag förstod varför de knappt kunde hålla sig för skratt där de stod och tittade på mig.
"Tell her that I'm just going to take a shower, I don't wanna look like a mess so mom sees me" Jag log och vände mig om. Till min fövåning stod Niall kvar utanför dörren.
"Yes?" Jag log mot honom och väntade innan jag stängde dörren. Han verkade lite borta.
"Oh, i'm sorry. I just thougth about how hungry I am. See you later" Han log brett och vinkade sedan åt mig medan han gick ner för trappan. Jag tittade efter honom och skakade roat på huvudet.
Senare, när jag kom ner för trappan satt alla redan vid bordet och åt. Det blev tyst när jag kom in i rummet och satte mig vid bordet. Jag tittade på Joe och sedan på mamma som log lurigt och kollade på varandra. Vad var det som hände? Jag svalde och började lasta upp mat på tallriken.
"Why is everybody so quiet?" Jag tittade misstänksamt på mamma, och sedan på killarna som satt utspridda runt bordet.
"Secrets" Mamma log svagt och fortsatte sedan att äta som om ingenting hade hänt. Vad var det där om?
"Soo... Maya haven't been here so many times before, maybe you guys would like to take her on sightseen some day?" Joe tittade på killarna som log brett och nickade instämmande. Det Joe sa var sant. Jag hade varit i London många gånger, men trots det hade jag inte sett så mycket av staden egentligen.
"That sounds great, we can show her everything" Harry log och tittade granskande på mig. Jag rodnade och sänkte ner blicken. Vad var det med mig, jag kände ju honom inte ens? Och ändå så blev jag generad när han gav mig komplimanger och log mot mig. Ingen, och då menar jag verkligen ingen kille hade någonsin förut fått mig att rodna två gånger på samma dag under loppet av några timmar.
Jag suckade tyst åt mig själv och koncentrerade mig på maten istället för bilden av hans underbara, leende ansikte och de där fina lockarna, som inte vill försvinna från mitt huvud.
Fortsätt kommentera, blir så glad när ni gillar den :) nästa kapitel kommer senare ikväll :)
/Marre
Permalink Everything about you Kommentarer (0)
Everything about you - kapitel 2
När planet, 3 timmar senare landade på Heathrow airport i London kunde jag känna hur magknipet kom ifatt mig. Jag hade nästan glömt bort Joe under den korta flygturen, men när jag fick syn på honom väntandes utanför flygplatsen, bredvid en svart bil och en annan man, så kände jag hur jag blev illamående. Egen chaufför? Allvarligt? Jag gav mamma en menande blick, som hon inte uppfattade utan fortsatte bara gå i snabb takt ut genom dörrarna och mot bilen, mot Joe. Som vanligt så var han klädd i en kavaj, en skjorta och ett par jeans. Han bar solglasögon, sådana där pilotglasögon som alla ungdommar hade nu för tiden, även fast det knappt var soligt ute.
Jag himlade med ögonen och höll inne en irriterad suck. Varför? Jag menar, det var ju inte soligt ute. Jag suckade tyst och tittade ointresserat på mamma som bokstavligt talat slängde sig i famnen på Joe. Jag var säker på att Joe var lika glad att träffa henne, för han log med hela kroppen. Jag hade föröskt intala mig att det här skulle bli bra, att han egentligen var en trevlig typ, det var ändå bara två år tills jag fick flytta om jag ville, men det hade inte gått. Jag visste att det inte skulle ha blivit någon förändring sedan senaste gången vi träffats.
"Maya, how lovely to see you again. And as beatuiful as always, I can see. You have grown a bit since the last time we met" Han log och gav mig en kram. Jag försökte mig på ett leende, men det blev en grimas istället.
"Ehm, yeah. I guess I have.." Jag svalde och harklade mig förskitigt. Min engelska var lite ringrostig, eftersom jag inte hade pratat med någon av mina vänner från USA på länge. Mamma gav mig en förstående blick. Hon visste hur Joe kunde vara mot mig, och vi hade pratat om det många gånger. Hon hade lovat att hon skulle försöka få honom att förstå hur jag hade haft det i mitt liv, och att det var därför jag var som jag var ibland.
"Ladies, we have to go now. I'm expecting some clients in a an hour, and I suppose you girls are starving?" Han log och tittade på mig och mamma som nickade. Vi hade skippat frukosten på grund av att planet gick så tidigt från Arlanda, och varken jag eller mamma var sådana människor som åt före klockan 10 på morgonen, så det skulle bli gott med något att äta. Vi fick hjälp av Joe's chaufför att stuva in allt bagage i bakluckan på bilen. Vi hade bestämt oss för att lämna de mesta av möblerna hemma, ut ifall att vi ville åka tillbaka och hälsa på vänner och familj någon gång i framtiden.
Det tog inte lång stund så svängde bilen in på uppfarten till vårat hus, eller jag skulle inte kalla det hus. Det var snarare en enorm tvåvånings villa, med swimingpool och världens största bakgård. Jag hade varit här förut, många gånger, men det kändes fortfarande otroligt att det här nu var mitt nya hem. Vi klev ut ur bilen, och möttes av ett välbekant ansikte. Joe's lilla son, Alexander kom springande emot oss. Han var 4 år gammal, och ett riktigt litet charmtroll. Efter honom, kom en kvinna i 50 års åldern gående. Hon log brett när hon fick syn på mig och mamma.
"You're finally here, Alexander have spoken so much about you!" Rose, Joe's hembiträde log brett och kramade om mig och mamma. Jag gillade henne, hon var så otroligt snäll, ibland nästan för snäll, till skillnad från Joe som kunde vara värsta diktatorn.
"Rose, can you please show Maya her room, I'm gonna fix something for them to eat. They missed their breakfast this morning" Joe log ett snabbt leende mot Rose och tittade sedan skeptiskt på mina tre resväskor och min gitarr som stod vid bilen. Nu börjades det. Jag suckade och tittade på mamma, som var upptagen med att prata i telefon. Jag såg hur Rose började ta upp en av mina väskor och jag hejdade henne snabbt.
"It's ok Rose, I can take the luggage by myself, but thanks anyway" Jag log och hängde upp gitarren på ryggen, tog den mindre väskan på axeln och de andra två i händerna och följde sedan efter Rose upp för trappan till övervåningen på huset.
När jag kom in i rummet fick jag en chock. Det var 10 gånger bättre än vad jag hade trott att det skulle vara, och dubbelt så stort som jag hade förväntat mig. Rummet var helt annars än på bilden Joe hade skickat för någon vecka sedan till mig. Jag tog upp mobilen ur fickan och tog ett kort på det. Mina vänner där hemma skulle nog bli ganska avundsjuka när de fick se det här.
"Wow... this is amazing.." Jag stod och stirrade chockat på rummet en stund innan jag kom tillbaka till verkligheten och vände mig till Rose, som bara log åt mig.
"Has he done all this, just for me?" Hon nickade och log ännu bredare mot mig.
"Darling, I know that you and Mr. Brown aren't the best friends, but give him a chance. He really is a nice person, he's just so stressed" Hon klappade mig lätt på kinden och vände sig sedan om och lämnade mig ensam i rummet. Jag drog in mina väskor och la upp dem och gitarren på sängen. Packa upp fick jag göra senare, för jag hörde hur mamma ropade mitt namn nerifrån köket.
En halvtimme senare hörde jag hur det knackade på dörren. Joe var i studion, som låg i källaren, och donade inför klienterna som skulle komma. Jag gissade att det var någon newbie som han skulle spela in en första skiva med, han hade nämligen avslöjat att det här var något nytt och mycket lovande han skulle få jobba med.
Utan att alls tänka på hur jag såg ut, gick jag avslappnat och öppnade dörren, precis som jag skulle ha gjort hemma i Sverige. För en stund blev jag stående i dörröpnningen som ett fån, med halvöppen mun, slarvigt uppsatt hår och ett halvfullt mjölkglas i handen. Jag kunde inte tro att detta var sant.
Det efterlängtade kapitlet gott folk! vad tycker ni? det kommer ett till kapitel senare ikväll, lovar! ;) Många kommentarer nu :D
/Marre
Permalink Everything about you Kommentarer (2)
Everything about you - kapitel 1
Av vanlig gammal vana, som alltid, tog jag upp mobilen och kollade på klockan. Det var bara 10 minuter kvar tills bilen skulle komma och ta mig bort från mitt hem, min gata och huset som jag hade bott i hela mitt liv. Jag suckade tyst och log ett svagt, fejk-leende mot min mor som strålade av lycka. Det här var vad hon hade velat sedan hon träffat honom. Hon skulle äntligen få flytta ihop med mannen hon älskade, min blivande styvpappa, Joseph Brown.
Joe och mamma hade träffats för första gången för 3 år sedan, när jag och mamma varit på semester i London. Då var jag 14 år gammal. Han jobbade som skivproducent, och skrev låtar, och han hade samarbetat med både Jessie J, Connor Maynard, rockbandet Kiss, The Wanted, Busted och Elton John. Jag hade aldrig riktigt gillat honom, kanske var det för att han försökte ta min pappas plats, kanske var det för att jag hatade hans dominerande attityd som han hade mot mig. Bara tanken på att se honom varje dag och leva med honom, gav mig en hård knut i magen. Jag antog att jag inte hade accepterat faktumet att vi verkligen skulle flytta ihop med honom. Men trots att jag inte gillade honom, var jag tvungen att göra det här för mamma. Hon var den enda jag hade kvar.
"Hur är det gumman? Du ser sjuk ut" Helen, min mamma, tittade oroligt på mig. Jag log svagt igen, och tog hennes hand.
"Jag är bara lite nervös inför flygturen, det är allt" Mamma log och nickade. Jag var egentligen inte alls flygrädd, men jag kunde ju inte säga att jag egentligen inte ville det här. Eller kunde jag det? Jag slog undan tanken. Det var tur att jag var en så skicklig skådespelare, för inombords höll hela jag på att rasa samman.
Någon minut senare, bromsade den vita taxibilen in framför mig och mamma. Vi hjälptes åt att lasta in allt vårat bagage i bilen, och satte oss sedan till rätta. Jag kunde känna hur tårarna rullade ner för min kind när jag såg huset försvinna allt längre bort i horisonten och när tänkte på allting som hade hänt under mitt 17 åriga liv. Jag tänkte tillbaka på tiden då mamma och pappa fortfarande var gifta, min tid som utbytesstudent i USA och på den tiden min bror levde och alla de stunder vi hade haft tillsammans, bra som dåliga.
"Jag vet inte om jag klarar det här, mamma..." Jag svalde och tittade min mamma i ögonen. Rösten var tjock av gråten som ännu en gång hade samlats i halsen. Mamma höjde chockat på ögonbrynen för en sekund när hon såg att jag grät, och sedan tog hon min hand log tröstande.
"Det kommer gå bra Maya, vi gör det här tillsammans. Och du vet att jag alltid är på din sida, vad det än gäller" Hon tittade kärleksfullt på mig och torkade bort tårarna som hade lämnat svarta strimmor efter mascaran på mina kinder. Jag svalde och log tacksamt tillbaka mot henne. Det kändes bättre, trots allt. Min mamma var bäst, hon hade alltid varit där för mig och hon var expert på att trösta mig då jag var ledsen, hon var min klippa i stormen och fanns alltid till hands när man behövde henne. Hon var den bästa mamma man kunde önska sig, och skulle aldrig lämna mig, oavsett vad som kunde hända.
En timme senare satt jag och mamma på flygplatsen och väntade på att vi skulle få kliva på planet. Det hade gått snabbt och smidigt att checka in bagaget och ta sig igenom tullen, det inte var så speciellt mycket folk som reste till London på vardagarna, även fast det var sommar. Jag satt och tittade ut genom de stora fönstren och på det stora flyget som höll på att göras i ordning inför resan till London.
Jag suckade irriterat och tittade otåligt på klockan. Det var en halvtimme tills flyget skulle lyfta, och jag kände att jag inte orkade sitta ner längre. När jag började vandra fram och tillbaka framför mamma log hon retsamt och följde mig med blicken.
"Är någon lite spänd över att flytta?" försökte hon och flinade åt mig. Jag lipade som svar åt henne och tog upp min Iphone ur fickan. 20 minuter. Jag undanslapp ännu en suck och satte mig ner igen. Varför kunde man bara inte spola fram tiden och få det här överstökat?
Jag himlade med ögonen åt min egen irritation, jag borde inte vara förväntansfull inför det här. Jag klickade fram något spel som jag hade på telefonen och började spela, och innan jag visste ordet av var det dags att gå på planet. Jag tog min väska och min gitarr och gav flygplatsen en sista blick innan jag blinkade bort tårarna som plötsligt vällde fram i mina ögon. Det var nu det hände, jag lämnade Sverige för gott, och flyttade till London.
Första kapitlet dårå. Kommentera gärna vad ni tycker, kan ärligt säga att jag själv blev ganska nöjd. Räkna med åtminstone två kapitel till i helgen, har 1000 idéer som bara väntar på att få komma ut! :D
/Marre
Permalink Everything about you Kommentarer (0)
Funderingar
Ärligt nu, hur många skulle läsa om jag började skriva en novell här?
At the moment vet jag att det är några stycken i min klass som kommer läsa om jag lägger upp en novell, men det skulle vara kul att veta om någon utomstående också kommer ta sig in hit och läsa.
Intressant fråga det där, har tänkt på det ganska mycket sedan jag startade bloggen igår. Kommer någon att läsa novellen, eller kommer jag sitta här som ett fån och skriva utan läsare? Men som sagt, lär väl se om någon läser, hehe, det syns ju faktiskt på statistiken.
Förhoppningsvis så kommer första kapitlet på novellen imorgon eller till helgen. Beror på hur jag ligger till med läxor och sånt skit. Skolan före datorn ya knooow!
Ha' det!
/Marre
Permalink Allmänt Kommentarer (0)
Moi introducing myself
Tänkte berätta lite om mig själv och vad jag kommer att syssla med på denna blogg.
Mitt namn är Maria Larsson, kallas Marre av de flesta av mina vänner. Jag är en tjej på 15 år som verkligen brinner för musik, älskar mina vänner, hatar skolan (at the moment), och som är GALEN i det populära pojkbandet One Direction.
På fritiden sitter jag vid min dator och skriver berättelser, försöker höja betygen, taggar inför gymnasiet, (ESTET, WHOOP WHOOP), spelar trumpet, tar hand om min hund, lyssnar på musik och drömmer om att träffa 1D en vacker dag.
Jag kan beskrivas som en ganska galen, glad och lite halvflummig männsika som står för vad jag säger/tycker och bryr mig om andra i min omgivning. Jag älskar att sjunga, går runt 24/7 och nynnar på olika låtar, dock så sjunger jag inte sådär superdupermegaamazing som vissa andra, men bryr mig sällan om vad folk tycker om det.
Jag bor i en liten by utanför en liten obetydlig stad i Sverige, vid namn Boden - staden som Gud glömde, Djävulen inte ville ha och Försvarsmakten köpte! Där satt den!!!
Nej, men mina framtidsplaner går utanför Sveriges gränser om man säger så.
<-------- Det där är jag... Mitt framtida drömyrke är musiker, trumpetlärare, pshykolog, författare, fotograf, skådespelare, journalist, egenföretagare(vette fasen inom vad), reseledare, miljonär eller förskolelärare. Tror jag. Har inte riktigt bestämt mig ännu vad jag vill bli, fast, tror nog inte så många i min ålder har det.
Den här bloggen kommer i första hand vara en novellblogg.
Jag kommer att skriva en novell om One Direction till att börja med, fick idén att skapa en novell-blogg från http://onednovell.blogg.se - men kanske skriver lite om mitt liv också. Det beror helt enkelt på om det finns något intressant att skriva om.
Det var nog allt jag hade att berätta om mig själv och den här bloggen. Har ni några frågor om mig, bloggen eller vad som helst så skicka iväg en kommentar så ska jag försöka svara er så gott som möjligt!
/Marre