När planet, 3 timmar senare landade på Heathrow airport i London kunde jag känna hur magknipet kom ifatt mig. Jag hade nästan glömt bort Joe under den korta flygturen, men när jag fick syn på honom väntandes utanför flygplatsen, bredvid en svart bil och en annan man, så kände jag hur jag blev illamående. Egen chaufför? Allvarligt? Jag gav mamma en menande blick, som hon inte uppfattade utan fortsatte bara gå i snabb takt ut genom dörrarna och mot bilen, mot Joe. Som vanligt så var han klädd i en kavaj, en skjorta och ett par jeans. Han bar solglasögon, sådana där pilotglasögon som alla ungdommar hade nu för tiden, även fast det knappt var soligt ute.
Jag himlade med ögonen och höll inne en irriterad suck. Varför? Jag menar, det var ju inte soligt ute. Jag suckade tyst och tittade ointresserat på mamma som bokstavligt talat slängde sig i famnen på Joe. Jag var säker på att Joe var lika glad att träffa henne, för han log med hela kroppen. Jag hade föröskt intala mig att det här skulle bli bra, att han egentligen var en trevlig typ, det var ändå bara två år tills jag fick flytta om jag ville, men det hade inte gått. Jag visste att det inte skulle ha blivit någon förändring sedan senaste gången vi träffats.
"Maya, how lovely to see you again. And as beatuiful as always, I can see. You have grown a bit since the last time we met" Han log och gav mig en kram. Jag försökte mig på ett leende, men det blev en grimas istället.
"Ehm, yeah. I guess I have.." Jag svalde och harklade mig förskitigt. Min engelska var lite ringrostig, eftersom jag inte hade pratat med någon av mina vänner från USA på länge. Mamma gav mig en förstående blick. Hon visste hur Joe kunde vara mot mig, och vi hade pratat om det många gånger. Hon hade lovat att hon skulle försöka få honom att förstå hur jag hade haft det i mitt liv, och att det var därför jag var som jag var ibland.
"Ladies, we have to go now. I'm expecting some clients in a an hour, and I suppose you girls are starving?" Han log och tittade på mig och mamma som nickade. Vi hade skippat frukosten på grund av att planet gick så tidigt från Arlanda, och varken jag eller mamma var sådana människor som åt före klockan 10 på morgonen, så det skulle bli gott med något att äta. Vi fick hjälp av Joe's chaufför att stuva in allt bagage i bakluckan på bilen. Vi hade bestämt oss för att lämna de mesta av möblerna hemma, ut ifall att vi ville åka tillbaka och hälsa på vänner och familj någon gång i framtiden.

Det tog inte lång stund så svängde bilen in på uppfarten till vårat hus, eller jag skulle inte kalla det hus. Det var snarare en enorm tvåvånings villa, med swimingpool och världens största bakgård. Jag hade varit här förut, många gånger, men det kändes fortfarande otroligt att det här nu var mitt nya hem. Vi klev ut ur bilen, och möttes av ett välbekant ansikte. Joe's lilla son, Alexander kom springande emot oss. Han var 4 år gammal, och ett riktigt litet charmtroll. Efter honom, kom en kvinna i 50 års åldern gående. Hon log brett när hon fick syn på mig och mamma.
"You're finally here, Alexander have spoken so much about you!" Rose, Joe's hembiträde log brett och kramade om mig och mamma. Jag gillade henne, hon var så otroligt snäll, ibland nästan för snäll, till skillnad från Joe som kunde vara värsta diktatorn.
"Rose, can you please show Maya her room, I'm gonna fix something for them to eat. They missed their breakfast this morning" Joe log ett snabbt leende mot Rose och tittade sedan skeptiskt på mina tre resväskor och min gitarr som stod vid bilen. Nu börjades det. Jag suckade och tittade på mamma, som var upptagen med att prata i telefon. Jag såg hur Rose började ta upp en av mina väskor och jag hejdade henne snabbt.
"It's ok Rose, I can take the luggage by myself, but thanks anyway" Jag log och hängde upp gitarren på ryggen, tog den mindre väskan på axeln och de andra två i händerna och följde sedan efter Rose upp för trappan till övervåningen på huset.

När jag kom in i rummet fick jag en chock. Det var 10 gånger bättre än vad jag hade trott att det skulle vara, och dubbelt så stort som jag hade förväntat mig. Rummet var helt annars än på bilden Joe hade skickat för någon vecka sedan till mig. Jag tog upp mobilen ur fickan och tog ett kort på det. Mina vänner där hemma skulle nog bli ganska avundsjuka när de fick se det här.

"Wow... this is amazing.." Jag stod och stirrade chockat på rummet en stund innan jag kom tillbaka till verkligheten och vände mig till Rose, som bara log åt mig.
"Has he done all this, just for me?" Hon nickade och log ännu bredare mot mig.
"Darling, I know that you and Mr. Brown aren't the best friends, but give him a chance. He really is a nice person, he's just so stressed" Hon klappade mig lätt på kinden och vände sig sedan om och lämnade mig ensam i rummet. Jag drog in mina väskor och la upp dem och gitarren på sängen. Packa upp fick jag göra senare, för jag hörde hur mamma ropade mitt namn nerifrån köket.

En halvtimme senare hörde jag hur det knackade på dörren. Joe var i studion, som låg i källaren, och donade inför klienterna som skulle komma. Jag gissade att det var någon newbie som han skulle spela in en första skiva med, han hade nämligen avslöjat att det här var något nytt och mycket lovande han skulle få jobba med. 
Utan att alls tänka på hur jag såg ut, gick jag avslappnat och öppnade dörren, precis som jag skulle ha gjort hemma i Sverige. För en stund blev jag stående i dörröpnningen som ett fån, med halvöppen mun, slarvigt uppsatt hår och ett halvfullt mjölkglas i handen. Jag kunde inte tro att detta var sant.

---

Det efterlängtade kapitlet gott folk! vad tycker ni? det kommer ett till kapitel senare ikväll, lovar! ;) Många kommentarer nu :D

/Marre