Everything about you - kapitel 1
I 6 månader hade jag vetat om flytten. Och i 6 månader hade jag nu gått och väntat, gråtit och förberett mig mentalt inför att flytta från Stockholm. Och nu var det dags. Jag skulle inte säga "äntligen dags" eftersom jag inte såg fram emot det ett dugg. Jag svalde gråten som hade samlats till en klump i halsen och såg mig runt i hallen en sista gång innan jag tog upp mina resväskor och gick ut till mamma som stod ute på trottoaren och väntade på taxin som skulle skjutsa oss till flygplatsen.
Av vanlig gammal vana, som alltid, tog jag upp mobilen och kollade på klockan. Det var bara 10 minuter kvar tills bilen skulle komma och ta mig bort från mitt hem, min gata och huset som jag hade bott i hela mitt liv. Jag suckade tyst och log ett svagt, fejk-leende mot min mor som strålade av lycka. Det här var vad hon hade velat sedan hon träffat honom. Hon skulle äntligen få flytta ihop med mannen hon älskade, min blivande styvpappa, Joseph Brown.
Joe och mamma hade träffats för första gången för 3 år sedan, när jag och mamma varit på semester i London. Då var jag 14 år gammal. Han jobbade som skivproducent, och skrev låtar, och han hade samarbetat med både Jessie J, Connor Maynard, rockbandet Kiss, The Wanted, Busted och Elton John. Jag hade aldrig riktigt gillat honom, kanske var det för att han försökte ta min pappas plats, kanske var det för att jag hatade hans dominerande attityd som han hade mot mig. Bara tanken på att se honom varje dag och leva med honom, gav mig en hård knut i magen. Jag antog att jag inte hade accepterat faktumet att vi verkligen skulle flytta ihop med honom. Men trots att jag inte gillade honom, var jag tvungen att göra det här för mamma. Hon var den enda jag hade kvar.
"Hur är det gumman? Du ser sjuk ut" Helen, min mamma, tittade oroligt på mig. Jag log svagt igen, och tog hennes hand.
"Jag är bara lite nervös inför flygturen, det är allt" Mamma log och nickade. Jag var egentligen inte alls flygrädd, men jag kunde ju inte säga att jag egentligen inte ville det här. Eller kunde jag det? Jag slog undan tanken. Det var tur att jag var en så skicklig skådespelare, för inombords höll hela jag på att rasa samman.
Någon minut senare, bromsade den vita taxibilen in framför mig och mamma. Vi hjälptes åt att lasta in allt vårat bagage i bilen, och satte oss sedan till rätta. Jag kunde känna hur tårarna rullade ner för min kind när jag såg huset försvinna allt längre bort i horisonten och när tänkte på allting som hade hänt under mitt 17 åriga liv. Jag tänkte tillbaka på tiden då mamma och pappa fortfarande var gifta, min tid som utbytesstudent i USA och på den tiden min bror levde och alla de stunder vi hade haft tillsammans, bra som dåliga.
"Jag vet inte om jag klarar det här, mamma..." Jag svalde och tittade min mamma i ögonen. Rösten var tjock av gråten som ännu en gång hade samlats i halsen. Mamma höjde chockat på ögonbrynen för en sekund när hon såg att jag grät, och sedan tog hon min hand log tröstande.
"Det kommer gå bra Maya, vi gör det här tillsammans. Och du vet att jag alltid är på din sida, vad det än gäller" Hon tittade kärleksfullt på mig och torkade bort tårarna som hade lämnat svarta strimmor efter mascaran på mina kinder. Jag svalde och log tacksamt tillbaka mot henne. Det kändes bättre, trots allt. Min mamma var bäst, hon hade alltid varit där för mig och hon var expert på att trösta mig då jag var ledsen, hon var min klippa i stormen och fanns alltid till hands när man behövde henne. Hon var den bästa mamma man kunde önska sig, och skulle aldrig lämna mig, oavsett vad som kunde hända.
En timme senare satt jag och mamma på flygplatsen och väntade på att vi skulle få kliva på planet. Det hade gått snabbt och smidigt att checka in bagaget och ta sig igenom tullen, det inte var så speciellt mycket folk som reste till London på vardagarna, även fast det var sommar. Jag satt och tittade ut genom de stora fönstren och på det stora flyget som höll på att göras i ordning inför resan till London.
Jag suckade irriterat och tittade otåligt på klockan. Det var en halvtimme tills flyget skulle lyfta, och jag kände att jag inte orkade sitta ner längre. När jag började vandra fram och tillbaka framför mamma log hon retsamt och följde mig med blicken.
"Är någon lite spänd över att flytta?" försökte hon och flinade åt mig. Jag lipade som svar åt henne och tog upp min Iphone ur fickan. 20 minuter. Jag undanslapp ännu en suck och satte mig ner igen. Varför kunde man bara inte spola fram tiden och få det här överstökat?
Jag himlade med ögonen åt min egen irritation, jag borde inte vara förväntansfull inför det här. Jag klickade fram något spel som jag hade på telefonen och började spela, och innan jag visste ordet av var det dags att gå på planet. Jag tog min väska och min gitarr och gav flygplatsen en sista blick innan jag blinkade bort tårarna som plötsligt vällde fram i mina ögon. Det var nu det hände, jag lämnade Sverige för gott, och flyttade till London.
Första kapitlet dårå. Kommentera gärna vad ni tycker, kan ärligt säga att jag själv blev ganska nöjd. Räkna med åtminstone två kapitel till i helgen, har 1000 idéer som bara väntar på att få komma ut! :D
/Marre
Av vanlig gammal vana, som alltid, tog jag upp mobilen och kollade på klockan. Det var bara 10 minuter kvar tills bilen skulle komma och ta mig bort från mitt hem, min gata och huset som jag hade bott i hela mitt liv. Jag suckade tyst och log ett svagt, fejk-leende mot min mor som strålade av lycka. Det här var vad hon hade velat sedan hon träffat honom. Hon skulle äntligen få flytta ihop med mannen hon älskade, min blivande styvpappa, Joseph Brown.
Joe och mamma hade träffats för första gången för 3 år sedan, när jag och mamma varit på semester i London. Då var jag 14 år gammal. Han jobbade som skivproducent, och skrev låtar, och han hade samarbetat med både Jessie J, Connor Maynard, rockbandet Kiss, The Wanted, Busted och Elton John. Jag hade aldrig riktigt gillat honom, kanske var det för att han försökte ta min pappas plats, kanske var det för att jag hatade hans dominerande attityd som han hade mot mig. Bara tanken på att se honom varje dag och leva med honom, gav mig en hård knut i magen. Jag antog att jag inte hade accepterat faktumet att vi verkligen skulle flytta ihop med honom. Men trots att jag inte gillade honom, var jag tvungen att göra det här för mamma. Hon var den enda jag hade kvar.
"Hur är det gumman? Du ser sjuk ut" Helen, min mamma, tittade oroligt på mig. Jag log svagt igen, och tog hennes hand.
"Jag är bara lite nervös inför flygturen, det är allt" Mamma log och nickade. Jag var egentligen inte alls flygrädd, men jag kunde ju inte säga att jag egentligen inte ville det här. Eller kunde jag det? Jag slog undan tanken. Det var tur att jag var en så skicklig skådespelare, för inombords höll hela jag på att rasa samman.
Någon minut senare, bromsade den vita taxibilen in framför mig och mamma. Vi hjälptes åt att lasta in allt vårat bagage i bilen, och satte oss sedan till rätta. Jag kunde känna hur tårarna rullade ner för min kind när jag såg huset försvinna allt längre bort i horisonten och när tänkte på allting som hade hänt under mitt 17 åriga liv. Jag tänkte tillbaka på tiden då mamma och pappa fortfarande var gifta, min tid som utbytesstudent i USA och på den tiden min bror levde och alla de stunder vi hade haft tillsammans, bra som dåliga.
"Jag vet inte om jag klarar det här, mamma..." Jag svalde och tittade min mamma i ögonen. Rösten var tjock av gråten som ännu en gång hade samlats i halsen. Mamma höjde chockat på ögonbrynen för en sekund när hon såg att jag grät, och sedan tog hon min hand log tröstande.
"Det kommer gå bra Maya, vi gör det här tillsammans. Och du vet att jag alltid är på din sida, vad det än gäller" Hon tittade kärleksfullt på mig och torkade bort tårarna som hade lämnat svarta strimmor efter mascaran på mina kinder. Jag svalde och log tacksamt tillbaka mot henne. Det kändes bättre, trots allt. Min mamma var bäst, hon hade alltid varit där för mig och hon var expert på att trösta mig då jag var ledsen, hon var min klippa i stormen och fanns alltid till hands när man behövde henne. Hon var den bästa mamma man kunde önska sig, och skulle aldrig lämna mig, oavsett vad som kunde hända.
En timme senare satt jag och mamma på flygplatsen och väntade på att vi skulle få kliva på planet. Det hade gått snabbt och smidigt att checka in bagaget och ta sig igenom tullen, det inte var så speciellt mycket folk som reste till London på vardagarna, även fast det var sommar. Jag satt och tittade ut genom de stora fönstren och på det stora flyget som höll på att göras i ordning inför resan till London.
Jag suckade irriterat och tittade otåligt på klockan. Det var en halvtimme tills flyget skulle lyfta, och jag kände att jag inte orkade sitta ner längre. När jag började vandra fram och tillbaka framför mamma log hon retsamt och följde mig med blicken.
"Är någon lite spänd över att flytta?" försökte hon och flinade åt mig. Jag lipade som svar åt henne och tog upp min Iphone ur fickan. 20 minuter. Jag undanslapp ännu en suck och satte mig ner igen. Varför kunde man bara inte spola fram tiden och få det här överstökat?
Jag himlade med ögonen åt min egen irritation, jag borde inte vara förväntansfull inför det här. Jag klickade fram något spel som jag hade på telefonen och började spela, och innan jag visste ordet av var det dags att gå på planet. Jag tog min väska och min gitarr och gav flygplatsen en sista blick innan jag blinkade bort tårarna som plötsligt vällde fram i mina ögon. Det var nu det hände, jag lämnade Sverige för gott, och flyttade till London.
Första kapitlet dårå. Kommentera gärna vad ni tycker, kan ärligt säga att jag själv blev ganska nöjd. Räkna med åtminstone två kapitel till i helgen, har 1000 idéer som bara väntar på att få komma ut! :D
/Marre